Vi lever i en tid där hela världen är uppkopplad mot Internet. Vi är ständigt tillgängliga (på gott och ont) via mobiltelefoner, paddar och datorer. Detta har också öppnat enorma möjligheter inom medicinens område. Svenska röntgenläkare sitter i Australien och läser av röntgenbilder. Jourtid här men vanlig arbetstid på andra sidan jordklotet sparar pengar i form av minskade jourersättningar. Inom veterinärmedicinen skickas MRI-bilder (Magnetkamerabilder) till specialister i hela världen och så vidare. En fråga som uppstår är då – Hur är vårt legitimeringssystem anpassat för att möta den nya tidens medicin?
Euro-Vets Hästklinik har som bekant en klinik utanför Dallas, Texas. Vi har utrustat denna klinik med samma utrustning som vi har i Sverige. Som en del i klinikens verksamhet bedriver vi en hel del distansdiagnostik (telemedicin). Detta har vi gjort i 7 år nu men i takt med utbyggnaden av Internet och framförallt i takt med snabbare uppkoppling till näten så eskalerar denna del av verksamheten. Nu kan vi göra ultraljudsundersökningar via FaceTime på en vanlig iPhone. Kvaliteten på bilden är så pass bra och responsen på uppkopplingen så snabb att detta låter sig väl göras. En tekniker utför själva det manuella arbetet med ultraljudsmaskinen i USA medan jag sitter vid skrivbordet i Sverige och ställer diagnos (på kvällstid då Dallas ligger 7 timmar efter oss i tid). Detsamma gäller hältdiagnostiken på rullbandet. Tidigare fick vi skicka en videofilm på posten när hästen sprang på bandet, senare övergick vi till att ladda upp filmen via Youtube men numera är det fullt möjligt att sända detta live via mobiltelefoner.
Det senaste i raden av moderna lösningar är att jag kan sitta i Sverige och via live Internetuppkoppling ”visa” (läs dirigera) hur en amerikansk veterinär i USA ska behandla till exempel en höftled eller en strålbensbursa (som man inte är så vana vid att behandla där borta). Och med lyckat resultat dessutom. Detta är ganska häftigt och öppnar enorma möjligheter att hjälpa kollegor som känner sig osäkra på vissa för denne mindre vanliga behandlingar (kanske inte kommer att ske i Sverige men många veterinärer i USA är enormt vetgiriga och vill utveckla sin behandlings-/diagnostiska arsenal). Vi är igång med detta och den utvecklingen lär öka i omfattning framöver.
MEN…..Hur ska myndigheterna tackla legitimationsfrågan? Jag som legitimerad veterinär sittande i Sverige, men ställer diagnos på en häst i USA, ska jag ha legitimation i Sverige eller i USA för att få göra detta? Legitimationskravet i USA skiljer från stat till stat och i Texas, där vi nu har kliniken, är man extremt hårda på kravet på legitimering. Jag har ingen uppfattning om vad Jordbruksverket (som utfärdar svensk veterinärlegitimation) har för policy i dessa frågor (om man ens har tänkt på det?) men en hel del diagnoser ställs idag av veterinärer som inte har svensk legitimation och som inte finns fysiskt i Sverige. Och för att koppla till våra kära vänner på försäkringsbolagen som ställer krav på hur diagnoser ställs – vad säger de om diagnoser som ställs (till exempel via röntgen- och MR-bilder) av veterinärer (och ibland även läkare) som inte har svensk veterinärlegitimation?
Det blir en intressant fortsättning på denna fråga men gissningsvis kommer det dröja många år innan berörda myndigheter och andra instutitioner kommer att ta upp detta.
