Allt flera försäkringsbolag ersätter bara hältutredningar om diagnostiska anestesier (bedövning) har lagts före behandling. I detta inlägg ska jag försöka förklara varför detta är olyckligt. Med ultraljudsundersökning kan man fastställa exakt sjukdomsorsak men man kan även använda ultraljudsundersökning för att säkerställa att hästen är frisk. Bedövning kan inte användas för att friskförklara hästen utan bara för att fastställa ett sjukdomsområde.

Vid en rörelsekontroll av hästen i samband med en hältutredning, kan man oftast fastställa vilket/vilka ben som visar onormalt rörelsemönster och i vissa fall kan man ganska säkert fastställa om det ”ofriska” sitter högt, lågt eller mittemellan. För att få ett mera exakt behandlingsställe måste man (oftast) gå vidare med andra undersökningar för att faställa exakt diagnos. De två dominerande metoderna för detta är ultraljudsundersökning och diagnostisk anestesi (i fortsättningen kallat bedövning). Röntgenundersökning kvalificerar inte som metod att fastställa behandlingsställe utan kan användas efter diagnosen är ställd för att kontrollera skadans påverkan på skelettet.

 

Med moderna ultraljudsmaskiner i den övre prisklassen  kan man enkelt studera både ytliga och djupt liggande strukturer. Upplösningen på bilden är nu så hög att man lätt ser även ytterst små förändringar. Bildförbättringen är idag mycket mer påtaglig än när vi gick från ”vanlig” till digital röntgen. Maskinerna i toppskiktet ställer automatiskt in sig beroende på vilken vävnad man studerar vilket gör att handhavandet nu är ganska enkelt. Maskinerna är så kraftfulla att man kan studera ett hjärta i live 3D  det vill säga man ser hjärtat slå i 3D. Man kan vrida och vända på bilden och till och med ”skala” bort strukturer som är ”i vägen” så att man kan se in i hjärtats olika delar. Foster kan studeras på samma sätt och allt är live, alltså i realtid. Vill du kolla en led hur den fungerar när benet böjs är det inga problem och så vidare.

Att vi idag kan studera korsband i 3D är för dessa maskiner en barnlek. Det är då ingen underdrift att säga att det är en extremt lätt att se om vi har en inflammation i en led. Det finns ingen led vi inte kan studera vid ultraljudsundersökning (och hästen har över 200 leder inkluderande ryggkotpelarens alla leder). Dessutom har vi en rad slemsäckar, senor, gaffelband, ledband och muskler som också tillhör rörelseapparaten som går att kontrollera. Du även använda ultraljudet för att guida nålen vid injektion vilket vi alltid använder oss av vid behandling av SI leder (korsled, korsbensled) , vid så kallad sklerosering (borttagande)  av små blodkärl i senor och gaffelband eller vid injektioner i senor och gaffelband. Metoden används mycket på människor för att hitta nerver att bedöva före operationer till exempel.

En ultraljudsundersökning går snabbt, är ofarlig för både hästen och människorna runt omkring och skapar inget obehag för hästen. Investeringskostnaden på dessa High End maskiner är hög men användningsområdena är nästan oändliga och de kräver så gott som inget underhåll. Vi hör ibland om veterinärer som hävdar att man inte kan se med ultraljud om en led är inflammerad. Dessa veterinär har troligen en för dålig maskin och/eller saknar den kunskap som behövs.

En diagnostisk anestesi (bedövning), kan användas för att se om en smärtreaktion upphör eller minskar. Man kan bedöva leder, senskidor, slemsäckar och nerver. Det är svårt att utvärdera effekten av en bedövning på områden som inte rör sig så mycket, då man oftast kontrollerar bedövningseffekten genom en ny rörelsekontroll. Därför är det svårt (om inte omöjligt) att se någon bedövningseffekt på slemsäckar och i många fall är det svårt att se bedövningseffekt även på senskidor. Även de stora lederna högt upp på benen (knäleder, höftleder, SI leder, armbågsleder och bogleder) är svåra att utvärdera en bedövningseffekt på, då dessa leder styrs av flera kraftiga muskelgrupper. Musklerna fortsätter att styra leden även efter bedövning, så effekten av bedövningen är blygsam. Därför används bedövning mest på de nedre delarna av benet. Vad som gör denna metodik extra svår att bedöma är att man egentligen inte riktigt vet VAD som bedövas. Man kan ju tycka att om man sprutar in bedövningsvätska i en led, att det är just den leden som bedövas. Och visst är det väl så men, du får även en viss bedövning på vävnaden runt omkring leden. Du kan alltså inte veta om bedövningen släckte hältan för att det är en inflammation i leden eller om det till exempel är ett ledband som är skadat (vrickning). Du kan dessutom få en viss bedövningseffekt på de smärtnerver som passerar den bedövade leden och därmed kan man få en bedövningseffekt på områden nedanför den bedövade leden. Av den anledningen börjar man oftast att bedöva nedifrån och går uppåt. Varje veterinär som använder bedövning har olika tider de väntar efter att bedövningen är lagd innan de kontrollerar resultatet. Detta för att minska risken att bedövningsvätska sprider sig till omgivande delar alltför mycket. MEN den springande punkten är ändå att det inte går att kontrollera VAD som har blivit bedövat. OM bedövningen tar bort den smärtreaktion man tidigare sett så vet man bara vilket  OMRÅDE smärtan kom från men man kan inte veta VAD som orsakat smärtan. Oftast ANTAS att det rör sig om en ledinflammation då detta är vanligast, men det kan ju vara något helt annat.

Sammanfattningsvis tre plus och tre minus för varje metod:

Ultraljudsundersökning plus

• Hög precision (du ser exakt vad som felar)
• Kan ställa både ”sjuk” och ”frisk”-diagnos
• Säker för patient och omgivning

Bedövning plus

• Kräver ingen större investering
• Billig att utföra
• Går att utföra i fält

Ultraljudsundersökning minus

• Höga investeringskostnader för de bästa maskinerna
• Kräver en hel del utbildning och erfarenhet
• De bästa maskinerna kan bara användas på klinik

Bedövning minus

• Ospecifik-du kan inte kontrollera vad som är bedövat
• Kan bara fastställa ”sjuk”-område
• Risk för infektion och andra biverkningar