Den teknologi som ökar mest inom både human- och veterinärmedicinen är undersökning med ultraljud. Metoden är ofarlig, billig att använda och maskinerna blir alltmera sofistikerade. Men det finns också all anledning att varna för metoden. Billiga maskiner och oerfarna användare kan ge helt fel diagnoser och rekommendationer om behandling.
Många veterinärer väljer att investera i ultraljudsmaskiner som framförallt är portabla. De är lätta att ta med sig i bilen och relativt billiga att inhandla (som de 3 maskinerna längst fram på bilden ovan). Med den lilla bildskärm som dessa maskiner har, ser bilden ganska bra ut och upplösningen (detaljrikedomen) på bilderna förefaller vid en snabb granskning vara rätt bra. Men verkligheten är en helt annan.
Det som gör att bilden ser ganska bra ut är just avsaknaden av detaljer. Man kallar det ”spatial upplösning” eller förmågan att urskilja små detaljer, och det är en av de stora skillnaderna mellan de ”billiga” och de ”dyra” maskinerna (maskinerna lite längre bak i bilden ovan). Kan maskinen inte urskilja de små detaljerna så kan den till exempel inte skilja på de olika vävnadstyper som ultraljudet passerar. Det ser ofta ut som en homogen vävnad när det i själva verket kanske är 2,3,4 eller flera olika vävnader som ska urskiljas. Antalet och typen av kristaller som sänder ut ultraljudet är av stor betydelse för detta. De enklare maskinerna kan ha mindre än hundra kristaller i själva proben (sändaren/mottagaren) medan de mest avancerade har flera tusen.
Bilden på korsbanden i knäleden som ses här ovan visar vilken hög spatial upplösning (detaljskärpa) det är på de allra bästa maskinerna. Korsbanden kan överhuvudtaget inte ses med de billigare maskinerna.
Det som är den absolut svåraste ultraljudsdiagnosen är kanske lite förvånande – ”frisk” diagnosen! Det kan ju vara ganska ödesdigert om man till exempel friskförklarar en sena efter en skada om senan inte är helt frisk. Hästen sätts igång i träning och risken är då stor att senskadan kommer tillbaka. Detta är enligt min åsikt en vanlig anledning till att det förekommer så många återfall vad gäller sen- och gaffelbandsskador. För att SÄKERT kunna säga att en sen- eller gaffelbansskada verkligen är helt läkt, krävs det en ganska ”vass” maskin. Är det fel diagnos kan följderna bli tråkiga.
Med en bra maskin i det övre prissegmentet (man får ju vad man betalar för) och med gedigna kunskaper så är ultraljudsundersökning en ypperlig metod att fastställa skador och inte minst för att säkert kunna fastställa när en skada är läkt.
